Trist trist trist

Det skulle gå att hoppa av ibland. Hoppa av och sitta vid sidan om en stund medan tankarna får ro och kroppen kraft.
Jag har ju berättat om min faster som jag ju var god man för. Nu är jag inte det längre för hon dog igår. Stroken blev för mycket och Inger började aldrig äta och dricka efter den. De ringde mig på förmiddagen och ville veta hur jag tänkte vad det gällde livsuppehållande behandling. Det kunde ju inte jag ensam tycka och tänka om, jag var ju god man, inte gud, och sa att jag ville tala med min syster och min far. Nu hann jag inte det för efter två timmar ringde dom från sjukhemmet och sa att det var över.
Så förbannat trist, trist att hon inte kom tillbaka efter sin stroke och trist att jag inte förstod den söndagen då hon var pigg att det skulle bli den sista med henne. Vi talade då om hur det var förr, förr när jag som litet barn var och hälsade på nere i södra tyskland, naturligtvis tillsammans med min familj, och vi bodde vid den amerikanska bas där Ingers man Paul var förlagd. Hur jag medverkade i en twisttävling på festplatsen och hur jag fulkomligt pinade alla med min tolkning av "Sånt är livet"  ståendes i cadilacen med cabben nere och vilt galandes.

Det finns så otroligt mycket att säga om Inger, hon var en kvinna som tog för sig av livet och som satte sig själv i främsta rummet...alltid. Och det mina vänner vet vi är på både gott och ont.

Tror jag slutar här för denna gången men jag lovar, det kommer mera ;)